Bonbonjär #1 - Mia E Göransson |
|||||
|
|
||||
Formgiven av Mia E Göransson
Arbetar med avgjutningar av naturelement, som appliceras på former till sinnliga reliefer.
Unikat. Gjuten benporslin.
En flykt och en upptäcksresa pågår. Mia E Göransssons har brutit sig
loss från den keramiska hemkänslan, bort från kärl och bruksvärden.
Genom att gjuta benporslin i rörliga gipsformar, kan hon fånga lerans
svall lika precist som i ett fotografi, en slags digital keramik. Det
har gett henne en egen stil: naturrutor och grenar och de vita
bonbonjärerna, jättelika eller miniatyrer. Efter fem års produktion är
de hennes klassiker. På de nästan genomskinliga ytorna bildar
naturformer en kemisk barock. Det är romantiskt porslin, men en
romantik bortom känslornas vanliga frys- och kokpunkter.
I Göranssons frontlinje dyker nya föremål upp. Abstrakta varelser
ränner iväg över ytorna, tar fart med vilka hjälpmedel som helst:
grenar som hävstänger, frökapslar som hjulen på en monstertruck.
Strömstyrkan är hög, antenner och nervändar har smält i spetsarna. De
små föremålen tycks lystra och spana, nosa sig fram. Färgerna flyr från
den keramiska traditionen. Rosa, tvättmedelsblått och citrongult leder
känslan mot medicinska modeller och kulörerna hos farmaceptiska
produkter: kapslar och tandborstar, mot förpackningar, bubbelgum och
bakelser. Men här finns också något oroande: signaler och
varningsfärger. Läckage har uppståt, fläckar av okända ämnen.
Knoppar och spröt är till hälften teknologiska, natur förvandlad till
ny skönhet. Att samla naturföremål är en gammal mänsklig lek. Vrakgods
och mjuka stenar brukar arrangeras i stilleben, men Göranssons avgjutna
stenar är den vassa, industriella sprängstenen, skapad i explosioner.
Stenarna är förunderligt lätta, ljusblå, orange-rosa, svavelgula som om
de plockats hem från en okänd verklighet. Vissa av dem smälter in i
kuber och ytor där atomstrukturerna tycks ha upphört att fungera för
ett ögonblick. Mia E Göranssons keramik är lekfull, stark och komplex i
sin rörelse framåt, en nyfiken, egensinnig optimism.
Petter Eklund 2007
Mia E Göransson f. 1961
Arbetar med avgjutningar av naturelement, som appliceras på former till sinnliga reliefer.
Utbildad på konstfack 1990-94
Deltagit i div separat och samlingsutställningar samt utfört offentliga utsmycknings och formgivaruppdrag, senast för SL. Råcksta tunnelbanestation 2000.
Tilldelats utmärkelsen "Utmärkt svensk form" med Reliefgruppen.
Arbetar med avgjutningar av naturelement, som appliceras på former till sinnliga reliefer.
Unikat. Gjuten benporslin.
En flykt och en upptäcksresa pågår. Mia E Göransssons har brutit sig
loss från den keramiska hemkänslan, bort från kärl och bruksvärden.
Genom att gjuta benporslin i rörliga gipsformar, kan hon fånga lerans
svall lika precist som i ett fotografi, en slags digital keramik. Det
har gett henne en egen stil: naturrutor och grenar och de vita
bonbonjärerna, jättelika eller miniatyrer. Efter fem års produktion är
de hennes klassiker. På de nästan genomskinliga ytorna bildar
naturformer en kemisk barock. Det är romantiskt porslin, men en
romantik bortom känslornas vanliga frys- och kokpunkter.
I Göranssons frontlinje dyker nya föremål upp. Abstrakta varelser
ränner iväg över ytorna, tar fart med vilka hjälpmedel som helst:
grenar som hävstänger, frökapslar som hjulen på en monstertruck.
Strömstyrkan är hög, antenner och nervändar har smält i spetsarna. De
små föremålen tycks lystra och spana, nosa sig fram. Färgerna flyr från
den keramiska traditionen. Rosa, tvättmedelsblått och citrongult leder
känslan mot medicinska modeller och kulörerna hos farmaceptiska
produkter: kapslar och tandborstar, mot förpackningar, bubbelgum och
bakelser. Men här finns också något oroande: signaler och
varningsfärger. Läckage har uppståt, fläckar av okända ämnen.
Knoppar och spröt är till hälften teknologiska, natur förvandlad till
ny skönhet. Att samla naturföremål är en gammal mänsklig lek. Vrakgods
och mjuka stenar brukar arrangeras i stilleben, men Göranssons avgjutna
stenar är den vassa, industriella sprängstenen, skapad i explosioner.
Stenarna är förunderligt lätta, ljusblå, orange-rosa, svavelgula som om
de plockats hem från en okänd verklighet. Vissa av dem smälter in i
kuber och ytor där atomstrukturerna tycks ha upphört att fungera för
ett ögonblick. Mia E Göranssons keramik är lekfull, stark och komplex i
sin rörelse framåt, en nyfiken, egensinnig optimism.
Petter Eklund 2007
Mia E Göransson f. 1961
Arbetar med avgjutningar av naturelement, som appliceras på former till sinnliga reliefer.
Utbildad på konstfack 1990-94
Deltagit i div separat och samlingsutställningar samt utfört offentliga utsmycknings och formgivaruppdrag, senast för SL. Råcksta tunnelbanestation 2000.
Tilldelats utmärkelsen "Utmärkt svensk form" med Reliefgruppen.
Fler bilder:
 |
