Sven Lundh är käringen mot strömmen. Han tycker att fel är viktigare än rätt.
Fel är ett tecken på äkta vara, säger han. Spår av människohand.
Det strömlinjeformade, perfekta, ger han inte mycket för.
Sven byggde upp Källemo, möbelföretaget.
Mer konst än möbler, menar många. Konsten lär oss att se, säger Sven och anförtror oss därmed själva meningen med livet.
Sven Lundhs öga av Jan Åman
I am not a moral man (though I try to keep my conscience in balance) or a sage; I am neither an aesthete nor a philosopher. I am but a nervous man, by circumstance and by my own deeds; but I am observant.
As my beloved Akutagawa Ryonosuke once said, I have no principles; all I’ve got is nerves. What follows, therefore, has to do with the eye rather than with convictions, including those as to how to run a narrative. One´s eye precedes one´s pen, and I resolve not to let my pen lie about its position.
Joseph Brodsky
(ur Watermarks)
1.
En dag ringer telefonen. Det är ett meddelande från Småland. Jag lyssnar med stigande förvåning till en berättelse som jag fortfarande inte blir riktigt klok på. Som den naturligaste sak i världen berättar rösten i luren med iver och entusiasm en historia om… en folkpark! Den talar om en park någonstans nere i de småländska skogarna… Jag lyssnar och får höra att folkparken är en pärla, intakt med sina gulmålade träfasader och vidsträckta ängar. De gamla skyltarna finns till och med kvar liksom målningarna från tidigt sekel, Åsa-Nisse och jazz, matluckor och dansbanor. Men något har stagnerat, “folket” hittar inte längre till parken. Platsen står kvar, men de folkrörelser som fyllt den med liv tycks ha försvunnit till något annat. Kvar finns bara ett monument över en tid som flytt -men utan förankring i nutiden. Så sa rösten, och lade till: “Vore inte det något att ta tag i, att göra något åt?” Det behövdes nya och friska fläktar, fast inget kommersiellt jippo, utan snarare något sprunget ur samtida konst… Tanken var tydligen att jag och mina vänner i den lösa sammanslutningen, Inredningar utföres, skulle “ta tag i saken”. Jag sa nästan ingenting – jag hann inte – utan konstaterade bara att vi härmed var inbjudna att resa ner till Smålands skogar och ta oss en titt. Jag tror att jag hann säga att vi gärna ville komma, innan luren hastigt lades på. Tågbiljetten hade redan lagts på lådan.
2.
Den som ringde var Sven Lundh. Det skulle inte kunnat vara någon annan. Jag tror inte det – just för att det var ett allvarligt menat förslag. Betänk situationen: här ringer en person, vi har arbetat ihop förr och jag har den största respekt för honom, och så börjar han berätta en historia, berättar om en plats, ger lite vaga kommentarer om förutsättningar – samt föreslår att vår sk “grupp” från Stockholm skall göra något åt saken. Han vill ge oss fria tyglar och händer – och verkar över huvud taget inte reflektera över att det kan vara några problem med det. Inget nämns om dragningar inför politiker och tjänstemän. Nej, här gäller det bara att komma igång och till resultat. Det hade Sven Lundh redan bestämt sig för. “Men ,försökte vi…”ingen av oss har ens besökt en folkpark!” Just det! Där ser ni -då är ni ju utmärkta för det här uppdraget, ni vet vad det är frågan om och kan göra något nytt”, replikerade Sven. Inte ens mottagandet – och det faktum att ett gäng från Stockholm skulle komma ner och göra om en folkpark i Vetlanda – var något som rösten i luren bekymrade sig det minsta om. Det enda som fanns där var en osviklig nyfikenhet inför vad resultatet skulle kunna bära på.
3.
Naturligtvis var Sven Lundh redan innan han ringde medveten om vad uppdraget innebär. Han visste att det handlade om stora saker, att vi ramlade rakt in i något stort: vår egen tids förhållande till vår moderna historia – från folkhem till global förvirring, från folkrörelser till ett indiviualiserat Bingolotto, från Edward Persson till Ernst Billgren, från Ellen Key till Mats Theselius. det var stort, så stort att det i det närmaste var ogripbart. Men just däri låg naturligtvis lockelsen. Det såg Sven. Och det såg nog även vi. Men till skillnad från honom hade vi svårt att bara släppa taget och låta idéerna flöda. Vi skrämdes lite av det stora.
4.
När vi till sist stod där och tittade på det jag några dagar tidigare hört beskrivet på telefon, när jag såg de gula fasaderna, de gamla skyltarna och den stora, vackra tomheten – trädde bilderna från förr tydligt fram. Det blev så uppenbart att funkisvillorna och de abstrakta målningarna inte gick att separera från pluntan vid dansbanan och kurserna på Folkets hus. De litterära ambitionerna var samtidiga med de politiska. De estetiska utrycken sammanflätade med ideologi. Det hängde samman. Allt ingick i samma mönster. Det var så det gick till. På den tiden…
5.
Och det var så det inte längre gick till. Det Sven Lundh ville att vi skulle göra var inget mindre än att ge oss i kast med minnet av en utopi, en utopi som levde och frodades för inte så länge sedan, som vi själva var uppvuxna i, men som på en försvinnande kort tid hamnat i skamvrån. Ja, kanske ville Sven till och med att vi skulle skapa en ny av resterna av den gamla. han var inte ute efter nostalgi: han ville påverka, gå framåt, föra in det mest “samtida” konstnärliga diskussionen i en övergiven folkpark. Och han trodde nog verkligen att det skulle kunna fungera. Jag vet inte riktigt, vi hann inte prata om det eftersom det hela rann ut i sanden innan det ens hunnit komma igång. Men jag minns att vi själva stod ganska stumma inför uppgiften. Parken var vacker i sin ödslighet. Den påminde mig om ett verk av den ryske konstnären Ilja Kabakov, fast på svenska, inte som minne över sovjetmänniskan utan folkhemssvensken.
6.
Vi var tveksamma inför att röra någonting över huvudtaget. Samtidigt såg vi givetvis det sensationella i ambitionen. Men – och det jag velat komma fram till genom denna berättelse – initiativet är nog ganska typiskt exempel på Sven Lundhs sätt att fungera och agera. Hur projektet än hade utvecklats – om det så hade fullföljts hela vägen – så var den avgörande konstnärliga handlingen den som gjordes genom det första telefonsamtalet, när Sven Lundh ringde.
7.
Låt oss stanna upp där ett tag. Sven Lundh är framför allt känd för att ha plockat fram möbler, objekt för hem och offentlig miljö – som av olika anledningar får renommé för något annat än funktion, sittriktighet och ergonomi. Allt har han gjort under namnet Källemo (jag känner egentligen bara till hans verksamhet från mitten av 80-talet och fram) löper i gränslandet mellan konst och möbler, mellan å ena sidan immateriella värden som skönhet, idé, tanke, frihet – och å andra sidan praktiska värden som bruk, funktion, vana. Sven Lundh är unik. Han har hållit på ett tag och de formgivare han arbetat med har fått sina efterföljare, men någon som axlar Sven Lundhs mantel eller ens skulle kunna imitera honom som producent har jag svårare att se. Ibland kan jag drabbas av en egendomlig känsla av att Sven Lundh har hamnat i en mycket speciell position: att samtidigt vara en visionär pionjär som spränger hål på samtiden för att föra den estetiska utvecklingen framåt – och en rest från en tid som redan flytt. Men sådana är förutsättningarna ofta när det blir bra resultat.
8.
Sven Lundh är som yrkesman ett med sitt “öga”. Han ser. Han ser personer, han ser kvaliteten i objekt före någon annan – och han ser sammanhang, stora sådana, som i folkparken ovan. han samlar också på sig andra med “ögon”. Det är svårt att sätta fingret på vad det är för något – en blick för kvalitet… tidslöshet… integritet… autenticitet… Inga ord blir riktigt de rätta och kan knappast bli det heller eftersom en sådan egenskap måste resultera i arbeten av diametralt motsatta personligheter och därmed uttryck. Därför finns det inget annat som håller samman Källemos kollektioner än Sven Lundhs öga. De konstnärer och formgivare han kommit att samarbeta med har ovanligt lite med varandra att göra. Egentligen ingenting. Ta vilken möbelproducent som helst – till och med IKEA – och där finns en större konsekvens i valet av formgivare än hos Källemo. Om man tittar på ytan. Stil är nämligen inte något som intresserar Sven Lundh. Hos honom möter vi en utpräglad individualist. Och dem han arbetar med måste motsvara det kravet: att vara olika.
9.
Med “öga” följer intuitivitet, att lita till – eller vara beroende av – ögonblickets impulser. Även om Sven Lundh är både kunnig och medveten, kan sina historiska och samtida referenser inom såväl konst som formgivning (han är alldeles för rastlös för att inte suga i sig nya impulser hela tiden) är han inte någon analytisk strateg där allt han företar sig logiskt hänger samman. I det är Sven Lundh verkligen som bilden av en konstnär. När han lanserar en ny möbel eller till och med en ny formgivare – är det lika mycket ett nytt påstående i den ständigt pågående serien påståenden som formar Sven Lundhs eget “konstnärskap”. Därför är han också medveten och måste så vara – av omgivningens blickar. Sven Lundh vill bli sedd och uppskattad precis som de formgivare han arbetar med (eftersom jag själv arbetat med både Sven, Mats Theselius och Jonas Bohlin har jag sett en del med egna ögon…). Han intar en aktiv roll, en känslig, personlig roll – utsatt och insatt. Uteblir reaktionerna måste han hitta på något nytt, vända på leken och spela ut ett annat kort. Det är fingertopparna som styr. Måste så vara.
10.
Sven Lundh tycker om att arbeta. Det syns i hans blick. Hans liv är hans arbete, det slutar aldrig. Han lär sova någon timme här och där, sitter ofta på kontoret mitt i natten och skriver brev eller räknar siffror – eller står i verkstan och målar eller svarvar själv. Han drivs av en nästan manisk besatthet, av en otålighet som aldrig tillåts vila. Också detta är något han delar med flera av de konstnärer han samarbetar med.
11.
Det är nog få möbelfirmor som släppt ifrån sig så många “möbler” som vägrar anpassa sig till såväl Möbelfakta som till exklusiva, dyra detaljer. Kvalitén i en möbel från Källemo ligger inte där. Egentligen är det ganska lustigt att Källemo steg till höjderna under det 80-tal som annars vältrade sig i glänsande beslag och skinande, lackade ytor. Själva kom de med ohyvlade plank och betong. Och dessutom marknadsförde de detta som något exklusivt, ibland till och med i små serier och med “konstnärens” signatur. Därmed blev det exklusivt. Och här handlar det om en ovanligt lyckad timing. Det fanns då ett ytligt behov av en reaktion, men det fanns också något djupare: en reaktion med det utvecklade, framarbetade och färdiga som vårt samhälle har förfinat som idé och tanke under en väldigt lång period.
12.
Mats Theselius har någon gång skrivit om moderna rakapparater i plast, att de inte går att förstå sig på eftersom man inte ser några fogar, därför känns de “som tappade från himlen”. Det skulle lika gärna kunna vara en kommentar av Sven Lundh. I ett samhälle som så till den milda grad litar till produktutveckling, finish och form måste konsten – det som förmår överraska vår blick – stå för något annat. När Haupt på sitt 1700-tal snickrade och snidade sig rakt in i sin samtid fanns det varken maskiner eller datorer som kunde skapa perfektion bortom händer och hyvel. Kandells ohyvlade plank, Bohlins enkla former och material för oss in i vår egen samtid – de representerar ett stycke liv mitt ibland det alltför sammanfogade. De är förfinade för att de skalar bort allt prål och allt utanpåverk. Kvar är en gest, men också ett stycke liv.
13.
Jag bläddrar genom ett produkthäfte från Källemo. Först tycker jag att det bekräftar det jag tänkt skriva, att det inte finns något annat än Sven Lundhs öga som för samman dessa olika objekt och kreatörer. Men, så tittar jag en gång till och då börjar det hända något. Kandell, Bohlin, Theselius, Chambert, Wretman, Sandell: de spelar alla med ett arv, med en historia. Det är ingen slump att Sven Lundh valt att nyproducera några av Gunnar Asplunds möbler. Och det är ingen slump att de får ett nytt liv när de placeras tillsammans med de andra sakerna som Sven Lundh valt att ta fram. Asplund blir plötsligt en historisk bild av sig själv. Hos Theselius möts flygplan och bilar med cigarrer och salonger. Hos Bohlin möts raka funkislinjer med Carl Larsson och sentimentalitet. Det finns inget yttre som binder dessa objekt samman. Men det finns ett inre. Och detta inre är Sven Lundhs inre.
14.
Möbler och miljö. Det löper en röd tråd från Strindberg, Ellen Key och Carl Larsson över makarna Myrdal till Sven Lundh. Men det är en tråd som vrider och vänder på sig under vägen. Kanske är inte ens färgen konstant, utan avviker stundom mot blått, någon annan gång mot brunt. Det som förenar Sven Lundh med föregångarna är intresset och förståelsen för att möbler skapar betydelser, att de så fort de hamnat innanför hemmets väggar blir en del av våra liv, tankar och beteendemönster. Jag har en gång skrivit om en annan konstnär i Sven Lundhs “stall”, Ernst Billgren, citerat August Strindberg: “De som hyr en våning och skall möblera den, han går omkring och diktar med skapande fantasi. Han projicerar sitt inre i form och färger. Och när han fått det i ordning, kan han se hur han ser ut inuti, och även andra med öppna ögon kunna se det”. Möbler är inte form, de är också vad de är och vad de gör. De är en del av vår fysiska miljö, men också av vår mentala: som skapande minnen av oss själva.
15.
Sven Lundh är inte bara producent. Han är också debattör. Med hetta och emfas har han via rappa och poetiska formuleringar inte dragit sig för att sticka ut hakan och försvara begrepp som kvalitet, hållbarhet, tidlöshet. Han ikläder sig gärna rollen av en klassisk konstens och skönhetens försvarare. Den kvalitet han talar om är alltså inte i första hand stoppning och material, han söker en tankens och ögats kvalitet. En möbel som är som ett bra konstverk: så mångbottnat och skiktat att betydelserna skiftar och vidgas ju längre vi lever med den.
Texten är ett utdrag ur en längre text, skriven för en bok om Sven Lundh som kommer under 1999, där också flera andra skribenter ger sin syn på fenomenet Sven Lundh.
Sven Erik Lundh, född 20 juli 1925 i Lagan,
död 12 november 2015 i Värnamo.